Det behövs ett tankeskifte för att kunna se invandrade barn och vuxna ur samma investeringsperspektiv som vi ser på infödda svenskar. Berättelsen om invandrarna och flyktingarna som ett finansiellt hot mot välfärden måste skrivas om.
Varje vecka rapporteras i media hur studerande eller förvärvsarbetande invandrare får avslag på sina ansökningar om uppehållstillstånd. En del är före detta ensamkommande barn som utbildats enligt gymnasielagen men inte hann få sin anställning inom sex månader efter examen. Andra är barn som kommit som anhöriga till sina föräldrar men hunnit fylla 18 år. En tredje grupp är före detta flyktingar som bytt spår, det vill säga börjat arbeta och förväntat sig att få permanent uppehållstillstånd.
Utbildning är investering, inte kostnad
Det finns inget särskilt kapitel för investeringar i
statsbudgeten. Trots det inser de flesta att utbildningsbudgeten är
investering. Nationalekonomer tenderar att beskriva invandrares och flyktingars
ekonomi genom att göra ett ögonblicksnedslag i flödet, snarare än att se till
hela livscykeln – något som politiker och invandringskritiker tacksamt har
tagit till sig.
I rapporten Fördelning ur ett livscykelperspektiv (SOU 2003:110), en bilaga
till Långtidsutredningen (SOU 2004:19), skrivs att ”drygt åtta av tio kronor
som individen får i transfereringar och subventioner över livet har, för en
genomsnittlig individ, alltså finansierats av individen själv vid någon
tidpunkt”.
Utjämningen över livscykeln har varit väl etablerad sanning
sedan minst 50 år. De första tjugo åren i livet investerar samhället i
barnhälsovård, barnbidrag, förskola, grundskola, gymnasium m.m. Förskola och
skolgång budgeteras till minst 150 000 kronor varje år per individ. Till det
kommer en stor post som samhället också står för - föräldraförsäkringen.
Statsbudgeten satsar under de första 20 åren 3–3,5 miljoner kronor per person.
Familjens egna utlägg om ca 600 000 kronor tillkommer.
Därefter följer tjugo år då den unge börjar arbeta och betala skatt. Underskottet på livskontot minskar. För de flesta står kontot efter denna tjugoårsperiod på plus/minus noll. Därefter fylls kontot under ytterligare dryga tjugo år åter på med idogt beskattat arbete för att efter pensionering börja minska igen. Under de sista åren i livet drar äldrevården mycket från kontot. På den yttersta dagen är livskontot ur samhällets perspektiv för de flesta åter nollställt.
Flyktingarna från 2015 betraktas som belastning
Efter den stora flyktingvågen 2015 kom nationalekonomer med
en helt annan berättelse efter att ha räknat på transfereringar och bidrag. De
har fastnat för fördelningen av kronor mellan grupper istället för att se det
finansiella flödet som en omfördelning inom individens eget liv.
Eftersom många forskare har räknat ihop kolumnerna i
kalkylarket på samma sätt och kommit fram till liknande resultat så anses det
råda vetenskaplig konsensus att invandring är en finansiellt dålig affär för
Sverige. Det man bortser från är att samhället måste göra stora investeringar
för att en nyfödd svensk så småningom ska bli en fungerande och självständig
medborgare.
Joakim Ruist kom i sin rapport Tid för integration (ESO 2018:3) fram till att personer med flyktingbakgrund utgör en nettokostnad för den offentliga sektorn på cirka 70 000 kronor varje år eller sammanlagt cirka 50 miljarder per år.
I rapporten beskrivs tiden för flyktingar att bli
självförsörjande. ”För de som anlände till Sverige 1982–88 var sysselsättningen
över 60 procent efter endast två-tre år för män och fem år för kvinnor. För de
som anlänt senare har det tagit sex-nio år för män och åtta-tolv år för kvinnor
att nå motsvarande nivå.” Ekonomen jämför inte med att det tar infödda svenskar
minst 20 år och 3,5 miljoner kronor ur statsbudgeten för att växa upp i Sverige
och bli självförsörjande.
Slutsatsen var given: Invandrare i allmänhet och flyktingar
i synnerhet är något dåligt som innebär större utgifter för staten, påverkar
budgeten och därför är dåligt för välfärden. Många ekonomer, politiker,
samhällsdebattörer och hela flocken på sociala medier lovordade forskningen.
Samfällt krävdes att invandringen måste minska och ”återvändandet” öka.
Några få ekonomer reagerade och påpekade att om man istället
för invandrare sätter in kvinnor i kalkylarket så visar det sig att kvinnor
också är kostsamma. De har sämre lön än män, arbetar i högre utsträckning
deltid när barnen är små och har en lägre sysselsättningsgrad än män. Ingen av
dessa ekonomer drar dock slutsatsen att kvinnor inte är välkomna i Sverige.
Svenska kvinnor anses inte heller tära på välfärden eller försvåra satsningar
på fattigpensionärerna.
Dessa ekonomer skrev vidare: ”På grund av att en ökande
andel av inrikes födda är i äldregruppen, som inte arbetar, har antalet
arbetade timmar per person fallit det senaste decenniet. Sett till hela
befolkningen har detta dock kompenserats av att utrikesfödda på grund av sin
gynnsamma ålderssammansättning, ökade sysselsättningsgrad och arbetstid nu
arbetar fler timmar än inrikes födda. Invandringen har kort sagt mildrat
den ekonomiska motvinden från ett åldrande Sverige.” De påpekade också att Sveriges beroende av
utrikesfödda kommer att öka.
Några S-ekonomer svarade att detta är att ge en missvisande
bild av invandringens ekonomiska effekter och hävdade att ”invandringen till
Sverige har inte varit, och är inte ekonomiskt lönsam”. Deras analys passar väl
in i den rådande invandringskritiska uppfattningen att de offentliga finanserna
fungerar som att skatt tas från vanliga svenska skattebetalare och genom
fördelningspolitik ges till flyktingarna innan de kvalificerat sig för att få
stöd. Att det ekonomiska flödet huvudsakligen är livscykelbaserat inom
individens eget liv finns inte ens som en reflektion hos S-ekonomerna.
Tony Johansson har i rapporten Vinsten med invandring 2025 sammanställt kunskapsläget. Han konstaterar att omfördelning inte är detsamma som kostnader. I stället konstaterar han att invandringen 2015 och framåt ledde till ”en offentlig-finansiell expansion som ’betalade’ sig själv genom den tillväxt som skapades”. Han sätter ett pris på stängda gränser.
Det krävs ett perspektivskifte
När jag möter en nyanländ 20-årig flykting ser jag en
människa som har plus 3–3,5 miljoner på livskontot som något annat land har
investerat. Det betyder att Sverige kan investera 3–3,5 miljoner innan
flyktingen börjar kosta något för samhället. Kommer det en hel
flyktingfamilj med mamma, pappa och två barn i tioårsåldern så finns där minst
plus 10 miljoner kronor på familjekontot.
Det räcker till många förhöjda barnbidrag för att barnen ska
komma ikapp sina jämnåriga vad gäller kläder och smarta mobiler.
Det behövs ett tankeskifte för att se barn och flyktingar ur
samma sociala investeringsperspektiv som vi ser på infödda svenskar. Barn kan
ju på kort sikt uppfattas som budgetpåfrestning för samhället och familjen men
är en självklar investering på lång sikt.
Oförmågan att se invandring ur ett investerings- och
livscykelperspektiv resulterar i att målet för migrationspolitiken är minsta
möjliga flyktinginvandring. Men flyktingars ankomst till Sverige innebär i
själva verket starten på en investering. Ju snabbare integrering och
utbildning, desto snabbare ger investeringen avkastning och utökar skattebasen.
Nationalekonomernas snäva berättelse skadar ett balanserat samtal kring
migration.
Frans
Schlyter
Redaktör på Tidskrift för Kriminalvård
Bonuspappa till några av de afghanska ungdomar som andlöst fortfarande
efter snart 10 år väntar på sina beslut
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar