Bitte: Man gör inte så mot människor!

Bitte Fossbo talar på demonstrationen på Mynttorget 28 oktober 2025

Bitte Fossbo är en av medlemmarna i Medmänniskor på Riksbron som sedan minst fem år stått på Riksbron varje onsdag kl 16-17.30. De delar ut flygblad och tala med stockholmare, turister och riksdagsledamöter. De samlar in namn för en mänsklig flyktingpolitik som sedan lämnas över till riksdagens socialförsäkringsutskott. Detta är den långa versionen av det tal hon höll på demonstrationen Rör inte våra rättigheter! med Septemberupproret på Mynttorget vid Riksdagshuset 28 oktober 2025. 

Man gör inte så mot människor!

Ändrar lagar, för vissa människor, så att den trygghet de invaggats i plötsligt rycks ifrån dem, medan vi andra, som alltid varit svenskar, kan fortsätta känna oss trygga.

Det är bara det, att det gör vi inte! Ett samhälle som börjar skilja på oss, stifta lagar som gäller dem, men inte oss, det är inte tryggt för någon. Det är de första stegen mot fascism - och jag överdriver inte här.

Sedan augusti 2020 har vi stått på Riksbron varje onsdag mellan klockan fyra och halv sex. Det började när regeringen Löfven hade låtit de ensamkommande barnen från Afghanistan växa upp i en skenbar trygghet hos sina svenska familjer, medan asylprocessen förhalades, så att de, när de fyllde 18 år istället fick ett utvisningsbesked.

De som haft några av dessa barn boende hos sig, möttes i chock, förtvivlan och raseri på en demonstration och bestämde sig för att fortsätta protestera. Med banderoller, lika slitstarka som vi, knutna på Riksbrons räcken, har vi stått där i ur och skur med våra citat och slagord. Som alla mynnar ut i att vi kräver en mänsklig och rättssäker flyktingpolitik.

Vi glömmer inte att den nya flyktinglagen, som antogs sommaren 2021 och som permanentade den tillfälliga skärpningen 2015 lades fram av den socialdemokratiska regeringen. Men vi vet att den politik som nu genomförs av Tidöregeringen måste stoppas.

Som nu det senaste förslaget från migrationsministern, att vissa ska skriva kontrakt för att lova sin svenskhet, för att kunna godkännas som svenska medborgare.

Varför behöver inte jag skriva ett kontrakt?

Och om ministern själv skrivit ett, hade han brutit mot det då? Eller är det svenskt att uppfostra sitt barn in i Aktivklubb Sverige? Vem vet.

I takt med att lagarna ändras så ändras kanske också de svenska värderingarna?

Varje vecka samlar vi in underskrifter på våra namnlistor, som kräver ett stopp på den fientliga flyktingpolitiken och vi mailar dem kontinuerligt till samtliga riksdagsledamöter, för att visa dem att vi möter människor från hela världen som vill ha en annan politik.

Vi kallar oss Medmänniskor på Riksbron, vi är partipolitiskt obundna, men vi vet förstås vilka i Riksdagen som håller med oss. Tyvärr är de i minoritet. Ändå måste vi hoppas på ett regimskifte, vi vill se framför oss en stark opposition, för vad kan vi annars hoppas på?  

Vi är ledsna och besvikna över att solidariteten i Riksdagen inte räcker till de människor som tvingats fly sina hem på grund av krig och förföljelse. När människor söker sin tillflykt till våra länder i Europa blir de plötsligt ett hot mot oss. Det är cyniskt. Vi i det demokratiska Europa borde kunna hitta bättre lösningar än det gamla beprövade konceptet "vi och de andra"- som genom historien aldrig lett till annat än nya farliga politiska situationer.

Vi vet att S dessvärre talar sanning när de hävdar att de alltid bedrivit en restriktiv och "kontrollerad" flyktingpolitik, men att som nu, S och M slår varandra i huvudet i sin tävlan att ha varit först och bäst i åtstramningen och ger varandra skulden för en alltför generös invandring är inget annat än ett gemensamt race mot ett osolidariskt samhälle där alla människor inte ges samma värde. Ett sådant samhälle kan bara räddas av en opposition som vågar se något annat.

Vi hoppas att S vågar ta den utmaningen.

Det finns andra politiker ute i landet som gör det. Jag inledde mitt tal med ett av de brev vi skickar med namnlistorna till Riksdagen och jag avslutar med ett annat brev;

"Tack, men nej tack", svarar Roland Boman, kommunstyrelsens ordförande i Jokkmokk, på brevet från regeringens samordnare för arbetet med frivillig återvandring (ett ämbete som för övrigt låter som något taget ur en dystopisk roman). 

"Jokkmokk är vi, inte vi och dom", fortsätter han. "Där skiljer sig Jokkmokk från regeringens människosyn. Jokkmokk kommer inte att bistå de krafter som idag driver regeringens politik gentemot våra medmänniskor som arbetar och bidrar. Den förda politiken är inte svensk".

Och där är vi nu, i en märklig strid om vad som är "svenskt". Där ingen kommer att vinna. Eftersom det i själva verket handlar om medmänsklighet och mänskliga rättigheter, som inte ser några nationsgränser. 

Därför kommer vi att stå kvar, så länge ingen ny lag förbjuder oss det, och möta folk från hela världen, för att tillsammans mobilisera för en stark opposition. För så som världen ser ut idag, så förstår vi att bara det faktum att vi står där med våra plakat, inger hopp för många av de som stannar och pratar med oss. Och på samma sätt ger de oss hopp.

Välkomna att stå med oss på Riksbron - men kom inte för många på en gång, för då framstår vi som hotfulla. Och vi vill inte målas ut som ett hotfullt inslag i gatubilden.

Vi vill inte heller att människor som sökt sig hit på flykt ska framställas som ett hot mot vårt samhälle.

Men mot den politik som bedrivs nu, både vill och måste vi vara ett hot!

Tack för att ni lyssnat!