En flykting frågar: "Varför gör Migrationsverket skillnad på människor?"

 

Ahmed "Mohajer" Rahimi. Foto privat.

Varför måste vi som kommer från Afghanistan, Somalia, Eritrea, Irak och liknande länder vänta upp till åtta år på svenskt medborgarskap medan andra får det efter tre till sex år? Vad är det som gör våra liv mindre värda?

Vi har flytt från krig förtryck och diskriminering. Vi har börjat om från noll. Vi har lärt oss språket, följt reglerna, utbildat oss, arbetat och bidragit till samhället. Ändå får vi gång på gång avslag på våra ansökningar ofta med motiveringar som känns orimliga och i vissa fall rent kränkande.

Jag är ett exempel. Jag har bott i Sverige i tio år tillsammans med min fru. Vi är gifta här i Sverige. Trots att vi kan intyga varandras identitet och trots att det enligt deras lag ska vara möjligt att styrka identitet genom närstående anser Migrationsverket att detta inte räcker. Deras motivering är att vårt äktenskap inte ingicks före vår ankomst till Sverige. Hur logiskt är det?

Samtidigt uppstår en annan motsägelse.

Migrationsverket säger själva att vi som har flyktingstatus inte får besöka våra hemländers ambassader. Samtidigt kräver de att vi ska styrka vår identitet med ett pass för att beviljas svenskt medborgarskap.

Hur är det möjligt? Hur förväntas vi bevisa vår identitet när vi just därför fått flyktingstatus för att vi inte kan eller vågar ha kontakt med våra ursprungsländers myndigheter? 

Det är ett orimligt krav som gör det nästan omöjligt för oss att få medborgarskap trots att vi redan lever hederligt och bidrar i det svenska samhället.

Det känns som att myndigheten aktivt letar efter skäl att säga nej snarare än att ge oss som sköter oss och vill bidra en rimlig chans att bli en del av det svenska samhället fullt ut.

Varför ska det vara så stor skillnad mellan människor? Varför anses vissa folkgrupper mer trovärdiga eller “lättare att integrera”medan andra systematiskt hålls tillbaka?

Sanningen är att Sverige behöver oss. Vi arbetar inom vård, transport, restaurang, städning mm och vi håller samhället igång. Trots det behandlas vi som om vi inte hör hemma här.

Jag önskar att någon på Migrationsverket och i regeringen vågar se detta mönster och erkänna att det pågår en systematisk orättvisa.

Vi är inte bara ärendenummer. Vi är människor. Vi vill leva i trygghet bygga liv och bidra till det land som vi redan ser som vårt hem. Ge oss en chans , inte bara avslag!

Ahmad Rahimi

Växjö

ahmadmohajer99@gmail.com

Ahmad "Mohajer" Rahimi kom som ensamkommande flyktingbarn 2015. Han fick kämpa hårt för att få sina skyddsskäl godkända. Under ungdomarnas många demonstrationer var han en av talespersonerna, och år 2017 fick han priset Ungt kurage från Raoul Wallenbergs Academy. Han målade ofta sitt ansikte med svenska och afghanska flaggan. Nu är han, som så många andra som fått chansen, etablerad med fast arbete, familj etc.

Se också:

Stöttepelaren – stödförening för ensamkommande barn och ungdomar ger ekonomiskt stöd till de unga f.d. ensamkommande som tvingas fortsätta sin flykt efter tio år i Sverige.

Tidöavtalet – ett hot mot demokratin.

Bidra till pressmeddelandena!