Ali Zardadi talar på Mynttorget i mörker och regn den 28.10.2025. I förgrunden ryggen på Ingrid Eckerman med "Den onödiga flyktingkrisen" på ryggen.
Häromdagen var det en demonstration på Mynttorget: ”Rör inte mitt permanenta uppehållstillstånd.” Synd att det började regna. Vi talare fick också kort tid på oss. Men jag lägger ut mitt fullständiga tal här – hoppas att det når ut till så många som möjligt.
Migrationsministern Johan Forssell tog den 26 september 2025 emot slutbetänkandet från den så kallade Miniminivåutredningen. Utredningen föreslår bland annat en ny lag som gör det möjligt att omvandla permanenta uppehållstillstånd till tidsbegränsade. Enligt förslaget ska utgångspunkten vara att personen utvisas om ett permanent uppehållstillstånd återkallas och ett tidsbegränsat tillstånd inte kan beviljas.
Den nya lagen föreslås omfatta personer som har fått permanent uppehållstillstånd med stöd av bland annat den numera upphävda lagen om uppehållstillstånd för studerande på gymnasial nivå, den så kallade gymnasielagen. Cirka 5 000 personer har beviljats permanent uppehållstillstånd enligt den lagen. Om utredningens förslag blir verklighet riskerar alltså dessa personer att utvisas från Sverige. Detta är fullständigt absurd och kommer att leda till stötande och oskäliga konsekvenser. Här ska jag förklara varför.
För det första riskerar staten att gå miste om betydande skatteintäkter från denna grupp. SCB har i en rapport visat att tio år efter flyktingvågen 2015 har 82 procent av de ensamkommande barn och ungdomar som stannat i Sverige ett arbete. Den siffran är till och med högre än bland inrikes födda i samma ålder, där motsvarande andel är 73 procent. Det handlar således om cirka 5 000 personer som arbetar och betalar skatt.
Om man gör en försiktig uppskattning och antar att varje person i genomsnitt betalar 5 000 kronor i skatt per månad, innebär det 5 000 kronor × 5 000 personer – totalt 25 miljoner kronor varje månad. Dessa pengar behövs för att bland annat stärka försvaret i en orolig omvärld och för att upprätthålla vårt välfärdssamhälle. Att medvetet försämra situationen för en grupp etablerade skattebetalare framstår därför som både oförnuftigt.
Rapporten konstaterar vidare att 40 procent av de ensamkommande som kom 2015 jobbar inom vård och omsorg. Det handlar alltså om personer som tar hand om Sveriges äldre. Det är befogat att anta att en betydande personalbrist inom äldreomsorgen skulle uppstå om dessa individer tvingas lämna landet. Högkvalificerade arbetskraftsinvandrare kommer sannolikt inte att ta arbeten inom äldreomsorgen. Därtill saknar de i regel kunskaper i svenska språket och talar oftast engelska. Många av dem som nu arbetar inom vården började under pandemin, just när de äldre hade som störst behov av stöd. Sedan dess har de fortsatt att ta hand om Sveriges äldre.
Frågan är om samhället anser att sättet att visa uppskattning för detta arbete är att skapa oro och stress bland dessa människor. Sverige är redan ett land där psykisk ohälsa, såsom depression, är vanligt förekommande. Varför mer oro och stress?
Den föreslagna lagen utmanar också flera grundläggande principer som är centrala i en god rättsstat. Det kan även ifrågasättas om lagen är förenlig med grundlagen och Sveriges internationella åtaganden, i synnerhet EU-rätten och Europakonventionen. Utredaren vill gärna försäkra oss om att förslaget inte strider mot någon överordnad rättsregel. Det finns emellertid anledning att vara tveksam till att hon kan garantera att Sverige inte riskerar att fällas i vare sig Europadomstolen eller EU-domstolen.
Just nu läser jag kursen förvaltningsrätt. En bok som jag läser är skriven av Ulrik von Essen som är justitieråd vid Högsta förvaltningsdomstolen sedan 2017. Han skriver i sin bok att EU-rätten har mycket restriktiv syn på retroaktiv lagstiftning. Särskilt när en sådan lagstiftning är till den enskildes nackdel (som detta lagförslag innebär). Han menar att retroaktiv lagstiftning kommer i konflikt med några av de grundläggande principerna inom EU-rätten, nämligen proportionalitetsprincipen, principen om rättssäkerhet och mot skyddet för berättigade förväntningar.
I utredningen föreslås dock ett undantag för den med permanent uppehållstillstånd som har ansökt om medborgarskap i väntan på beslutet. Undantaget motiveras av att motverka oskäliga och oönskade konsekvenser som den föreslagna lagen kan få.
Vad gäller den här gruppen (de som fick PUT med stöd av gymnasielagen) så kommer undantaget inte kunna motverka eventuella stötande och oskäliga resultat. Enligt min mening kommer en stor del av denna grupp inte att omfattas av undantaget. Det beror på att dessa personer inte kan beviljas medborgarskap enligt dagens gällande rätt. Anledningen är att man inte uppfyller kravet på styrkt identitet som medborgarskapslagen ställer. Enligt Migrationsverket kan en sökande styrka sin identitet med ett hemlandspass eller annan identitetshandling. Pass och andra identitetshandlingar från länder såsom Afghanistan godtas inte av Migrationsverket.
En stor del av dessa personer som Migrationsverket inte godtagit vars pass har inte heller kunnat beviljas den dispens som medborgarskapslagen tillåter från kravet på styrkt identitet. Dagens medborgarskapslagstiftning och den praxis som utvecklats de senaste åren tillåter således inte en stor andel av de 5 000 personer som drabbas av förslaget att bli svensk medborgare. I praktik så innebär detta att dessa personer förlorar sitt uppehållstillstånd.
Jag funderar också på om utredaren har uppmärksammat denna problematik eller medvetet struntat i den? När en utredare tar fram nya lagförslag måste han eller hon kolla hur den föreslagna lagen förhåller sig till de befintliga lagarna. Det vore viktigt att veta om utredaren har uppmärksammat denna problematik eller inte.
Avslutningsvis vill jag framhålla att om detta förslag blir verklighet så kommer det att få stötande resultat i praktiken. Miljontals skattepengar går förlorade varje månad samtidigt som äldreomsorgen kommer att drabbas av personalbrist. Den föreslagna lagen utmanar också en god rättsstat och Sverige kan riskera bli fälld i Europadomstolen eller EU-domstolen.
Jag hoppas att det finns modiga jurister där ute som kan lova att de kommer att ta Sverige till Europadomstolen och EU-domstolen om detta lagförslag blir verklighet. I slutänden är det dessa domstolar som avgör om lagen strider mot EU-rätten och EKMR eller inte – det är varken utredaren eller migrationsministern som kan avgöra det - även om de försöker övertyga svenska folket.
Ali Zardadi är ett f.d. ensamkommande flyktingbarn, numera en svensk medborgare som läser juridik.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar